Jag och E skulle träffas på Coop för att handla lite mat. Det ösregnade ute och jag rusade in i entrén där E stod och väntade. Framför henne stor en liten rar farbror som såg förvirrad ut. Farbrorn letade efter en telefonkatalog.
- Jag kan kolla på min telefon, sa jag. Vilket namn ska jag söka efter.
- Farbror berättade efternamnet jag skulle söka på och jag fick fram en adress till den där Kurt som han skulle till. Det visade sig att den där Kurt bodde i närheten.
- Kom, vi följer dig. Ta min arm, sa jag och greppade tag i den stappliga lilla farbrorn.
E, farbrorn och jag gav oss i samlad tropp ut i ösregnet och gick och gick. Då hastigheten inte var nåt att skryta med kändes 100 meter som en evighet.
Farbrorn verkade inte känna igen sig och tillslut sa jag:
- Ska vi inte ta och ringa den där Kurt, så kan han komma och möta dig?
- Men det är ju jag som är Kurt, sa farbrorn.
Sagt och gjort och efter några meter till lyckades vi komma in i Kurts hus. Dock återstod problemet med Kurts nyckel. Det är inte alltid lätt att få klarhet i ett stycke förvirrad farbror med en svart och en brun sko på fötterna. Enligt Kurt så hade han låst dörren och kastat in nyckeln genom brevinkastet. Varför detta märkliga agerande kunde han inte riktigt svara på, trots det letade han efter sin nyckel i fickan.
Efter 1,5 timme senare, påringning hos grannarna där vi fått låna pall, samtal till polis, hemtjänst och sociala jouren kom tillslut två poliser och jag och E kunde gå tillbaka till Coop och inhandla lite mat. Inte ens polisen visste hur man skulle agera och vart man ska placera små förvirrade farbröder. Trots att Sverige har sånt otroligt skyddsnät i många sammanhang, så kan man ändå hamna mellan stolarna. Idag var Kurt en av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar