En helt vanlig måndagseftermiddag står Karin där på torget och väntar på bussen. Plötsligt ser hon en liten farbror, ett huvud kortare än henne själv, komma gåendes rakt mot henne med ett leende på läpparna som går från öra till öra. Farbrorn stannar framför flickan, klappar henne på axeln och utbrister glatt;
- Blondiner! Jag älskar blondiner! Åh vad jag blir glad när jag ser dig!
Karin blir överväldigad. Hon vet inte om hon ska krama om farbrorn eller fria till honom eller kanske både och. Farbrorn är så illa gullig och ler mot Karin.
- Åh, tusen tack. Vad fint av dig att säga så. Du är ju precis lika fint blond i håret du (rättelse; farbrorn är vithårig), svarar Karin och halvt kramar om farbrorn.
- Får jag spela en låt för dig ... Farbrorn tittar undrande på Karin.
- Javisst, mer än gärna, svarar Karin och undrar vad i hela värn farbrorn ska spela på. Farbrorn slickar på sina fingertoppar och tar upp två matskedar ur fickan.
- Vi kör en gammal klassiker, säger han och blinkar mot Karin.
- Inget snack om saken, säger Karin.
Farbrorn börjar sjunga och i takt med musiken knäpper han med skedarna i handen likt kastanjetter. Karin är euforiskt och bara står där mitt i vimplet av människor och ler mot den fina farbrorn. Den farbrorn gjorde min dag, tänkte Karin. Och det gjorde han verkligen!
1 kommentar:
haha vad gulligt och roligt! :) Du råkar ofta ut för sånt känns det som!
Skicka en kommentar